Det var en gång en strävsam, godhjärtad och ganska fattig bonde som bodde i en by i ett avlägset land. Emellanåt gick han till en vis man en bit utanför byn, för att få goda råd när tillvaron var svår.

Nu hade bonden äntligen sparat ihop för att kunna köpa sig en häst. Han var stoltare och lyckligare än någonsin där han visslande gick med hästen, på väg till deras första gemensamma arbetsdag. Men dagen slutade i stor olycka. Hästen sprang bort och stod inte att finna någonstans. Bonden var förkrossad. På kvällen gick han till den kloke mannen.

När han kom dit sa han: ”Mästare, en förfärlig olycka har drabbat mig. Min häst som du vet att jag sparat till och längtat efter, sprang bort ifrån mig efter bara en dags arbete. Hur kan livet vara så här orättvist?”

Den kloke mannen tittade med varma ögon på honom och sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.” Det var lite svårt för bonden att acceptera ett sådant svar, men han visste att det inte var någon idé att försöka få något mer ur sin mästare, så han gick hem för att sova.

Nästa förmiddag återvände han glädjestrålande till mästaren och sa: ”Mästare, i morse när jag vaknade hade hästen återvänt och dessutom fått med sig ett sto hem. Vilken lycka!” Det kändes för bonden, som om mästaren tittade rakt in i hans hjärta när han sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”

Det var ju ett ganska konstigt svar i det här sammanhanget, tyckte bonden. Men glad över sin stora tur brydde han sig inte mer om det, utan gick hem för att låta sonen hjälpa till att rida in den nya vildhästen. Nästa dag kom bonden åter till den kloke mannen. Röd i ögonen och vild i blicken. ”Mästare, en förfärlig olycka har hänt mig. Min älskade son skulle igår hjälpa mig att rida in det nya stoet. Han trillade av och bröt både armar och ben. Han lider svårt och dessutom, vem skall nu hjälpa mig med skörden. Hur kan livet vara så orättvist?”

Den kloke mannen tittade på bonden med stor medkänsla. Till sist sa han: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”

Bonden kände sig föga tröstad av dessa ord. Det var lätt för en som inte behövde arbeta att säga så!

Ytterligare en dag passerade innan bonden återigen besökte den vise mannen. Denna gång omgavs han av ett stort lugn och hans blick var fylld av vördnad och frid. Han tog till orda: ”Mästare, i går kväll kom det en grupp soldater till byn, för att hämta med sig alla ynglingar ut i det förbannade kriget. Men min son hade de ingen användning för, där han låg med brutna armar och ben. Jag förstår dig nu. Vi vet inte om det är bra eller dåligt!”

På bergsluttningen sitter en gammal man och pratar med sitt barnbarn. De har fin utsikt över dalen och den lilla byn där nere. En bra bit ovanför dem ligger nästa by.

Uppför sluttningen kommer en ensam vandrare som ibland stannar för att vila sig. När han kommer fram till mannen och hans barnbarn tar han en paus och sätter sig ner. ”Jag är på väg till byn där uppe, hur är människorna där” frågar vandraren.

”Hur var människorna i byn nere i dalen” frågar då den gamle tillbaka. ”De var avvisande, sura och argsinta” säger vandraren. ”De i nästa by är samma slags människor” säger den gamle. Den lilla pojken tittar på medan vandraren tar sin stav och vandrar vidare mot byn där uppe.

Efter ett tag kommer ännu en vandrare till pojken och hans morfar. Även han slår sig ner och vilar en stund. ”Jag är på väg till byn där uppe och undrar hur människorna är där” säger han.

Den gamle mannen frågar så hur människorna var i byn han kom ifrån och får svaret: ”De var vänliga, tillmötesgående och glada” svarar vandraren. ”I byn du kommer till är människorna samma slags folk” blir svaret från morfadern.

När mannen gått vidare frågar så den lilla pojken hur morfadern kan ge så olika svar till de båda vandrarna.

”Som man sår får man skörda” säger den gamle mannen och ler.

På samma tema hittade jag den här texten på internet:

Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida om ett ok. Oket la hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna. Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var dom mycket tunga att bära.

Den ena av krukorna var vackert glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe hade gått förlorad.

Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fyllda av stolthet och tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift. Och varje dag blev till slut en plåga.

En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne: ”Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…”

Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan: ”Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.”

Citat ur ”Ljusets dotter” av Elisabet Nemert

Om jag verkligen brydde mig om dig

skulle jag se dig i ögonen när du talar till mig
skulle jag tänka på vad du säger snarare än vad jag ska säga när du slutat
skulle jag höra dina känslor tillsammans med dina ord

Om jag verkligen brydde mig om dig
skulle jag lyssna utan att försvara mig
skulle jag höra utan att bestämma om du har rätt eller fel
skulle jag berätta när jag gjort bort mig och när det gick bra

Om jag verkligen brydde mig om dig
skulle jag skratta med dig men inte åt dig
skulle jag tala med dig och inte till dig
och jag skulle veta när det är tid att vara tyst

Om jag verkligen brydde mig om dig
skulle jag inte klättra över dina murar
skulle jag vänta utanför tills du släppte in mig genom porten
skulle jag inte låsa upp dina hemligheter
skulle jag vänta tills du gav mig nyckeln

Om jag verkligen brydde mig om dig
skulle jag tycka om dig i alla fall
och jag skulle be om det bästa du kan ge
och försiktigt dra fram det ur dig

Om jag verkligen brydde mig om dig
skulle jag lägga handboken åt sidan
och lämna mina lösningar hemma
föreställningarna skulle upphöra
vi skulle vara oss själva

av Ruth Senter

”En affärsman går förbi en stenhuggare som sammanbiten och grymtande hugger på sten. Affärsmannen frågar honom: ”Vad gör du för något?”

Stenhuggaren svarar i en barsk ton och med sura ögon: ”Jag hugger sten!”
Affärsmannen nickar och förstår att det är bäst att gå vidare för att inte reta upp stenhuggaren mer.

Efter en stund kommer han fram till en annan stenhuggare. Denne stenhuggare ser vare sig sur eller glad ut. Affärsmannen frågar: ”Vad gör du här?”
Stenhuggaren  tittar upp och svarar att han försörjer sin familj, och han har inte tid att stå och småprata! Affärsmannen tackar för sig och går vidare.

Efter en stund kommer han fram till ytterligare en annan stenhuggare. Denne stenhuggare stod och slog med sitt redskap och hade ett leende som bara strålade av glädje. Affärsmannen blev nyfiken på varför han var så glad och frågade: ”Vad gör du för något?”

Stenhuggaren tittar på honom och lägger ned släggan. Han torkar bort svetten från pannan och säger med ett leende.
”Jag hjälper till och bygger en katedral!”

Människor kan göra samma sak, men se det på helt olika sätt. För att bli motiverad och känna arbetsglädje behöver man se helheten, se att det man gör är en pusselbit för att nå ett större mål. Saker och ting får mening i sitt sammanhang. 

Det var en gång för länge sedan, när alla djuren i skogen bestämde sig för att göra något ordentligt för att förbereda sig för framtiden. De bestämde sig för att organisera en skola. De antog ett aktivitetsprogram som bestod av löpning, klättring, simning och flygning. Alla djuren skulle delta i skolundervisningen. Ankan var utmärkt i simning, bättre än läraren faktiskt. I flygning fick den godkänt men blev underkänd i löpning. Eftersom den var så dålig i löpning fick den stanna kvar efter skolan för att träna. Till slut fick den sluta med simning för att klara löpningen. När ett år hade gått blev ankan godkänd i löpning, men den hade försummat simningen och var nu en medelmåtta. Dock räckte det med att bli godkänd enligt skolans principer. Ankan själv hade andra principer och blev djupt besviken över sin egen insats. Kaninen var bäst i klassen på löpning, men bröt ihop efter två månader för att den inte klarade simningen. Ekorren var jättebra i klättring men hade stora problem med flygningen. Den utvecklade ett mycket dåligt självförtroende på grund av problemen och blev därmed underkänd även i löpning. Örnen var ett problembarn. I klättring var den överlägset snabbast upp till toppen av trädet, men blev underkänd för att den envisades men att göra det på sitt eget sätt istället för att göra som man ska…

Ur Varför växer gräset? Hallberg & Kull

En man fick tillåtelse att besöka himlen och helvetet medan han ännu levde. Han begav sig först till helvetet. Där såg han en stor samling människor som satt vid långbord dukade med ett överflöd av läckra rätter. Ändå var de här människorna utsvultna och grät. Besökaren såg snart anledningen: deras skedar och gafflar var längre än deras armar så de kunde inte föra maten till munnen. Därnäst kom mannen till himlen, där såg han samma scen: långbord rikt försedda med rätter av alla slag. Också där hade människorna skedar och gafflar som var längre än deras armar och var likaså ur stånd att äta själva. Ändå var de glada och mätta. Hur gick det till?